Efter många års oro..

För att göra en lång historia kort.. Min sambo Marcus skadade sin axel i Juni 2013, efter år av smärta och flertal operationer och sjukhusvistelser så har det nu tagit stopp inom sjukvården. Nu är det beslutat att det inte finns något mer att göra för hans axel utan nu får han/vi acceptera läget och att han kommer ha nedsatt rörelseförmåga samt kronisk smärta resten av livet.

Allting inom sjukvården hade kunnat skötas SÅ mycket snyggare och med lite tur hade vi inte behövt sitta i den här sitsen tre år senare.. Men det enda vi kan finna frid i är att vi kämpade, vi ringde och låg på för varenda läkartid vi till slut fick till, men ingen lyssnade. 

Iallafall så har det varit hårda slag i magen alldeles för ofta dessa år och inget konstigt att vi båda blivit helt nedbrutna. Det har ibland varit svårt att glädja oss åt något annat eftersom vår situation har varit så pissig. 

Marcus jobbade på Ica när olyckan skedde och vi har successivt fått vänja oss vid tanken på att han aldrig skulle kunna gå tillbaka till sitt jobb. Men vad skulle han göra istället då?

När man har varit inom samma bransch i många år och känner stor glädje i sitt arbete så är det sjukt svårt att sadla om. Tänk även på att han har smärta dygnet runt, sover dåligt i perioder och har en funktionsnedsatt arm.. Det är inte helt lätt att hitta yrken då.. Ex sitta still på ett kontor skulle han aldrig klara, inga tunga lyft, inte för fysiskt.. 

Men så fick han sig en arbetsintervju på något vi aldrig hade kunnat ana., Och redan samma dag fick han beskedet att han fått jobbet! 

Den känslan. 

Vi vågade inte tro det.

Vi sa "jaja, jättekul, men vi tar inte ut någonting förrän pappren är påskrivna".

Några dagar senare så satt vi där.. Han med kontraktet i sin hand, jag med gapande mun.

Hur gick det här till?? - Glädjetårar!

Och idag, idag gör han äntligen sin första arbetsdag. På ett jobb som kommer passa honom perfekt!

Jag är så himla stolt <3