Hej alla härliga vk:are!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag tänkte berätta lite för er om min löpning och medförande andningsproblem. Svårigheterna med att andas och yrsel började för mig sommaren 2007, men det var inte förrän i slutet av den sommaren som jag uppsökte läkare. Då kunde jag inte få någon luft alls och jag var helt slut, kunde inte stå på benen. Efter flertal prover och hjärt-/andningskontroller så konstaterades panikångest.
Tänk på att det här var 8 år sen och alltså inte alls så hypat och välkänt som begreppet "panikångest" är idag. Då var det främmande, skrämmande och jävligt pinsamt. Hallå, JAG är ju inte psykiskt sjuk!?
Jag blev sjukskriven ett par veckor och förstod allvaret då jag inte ens klarade av att lämna min lägenhet. Jag klarade inte ens att gå ut i trappuppgången utan att bli yr.
Hjälp från sjukvården? Nada!
Men efter ett par veckor började jag sakteliga återhämta mig och kunde smått börja jobba igen. Fortfarande med svåra problem och behövde tacka nej till många roliga händelser då jag inte klarade det psykiskt.
Nästan två år senare kom min svägerska hem till mig, hon ville hjälpa mig och tipsade om en kvinna som höll på med kinesisk massage/healing. Det funkade!
Efter ett halvår med behandlingar kände jag mig tillräckligt frisk för att t.o.m våga flytta till en storstad (Oslo). Men bara ett halvår efter flytten dit kom den svåra ångesten tillbaka och flyttlasset fick åka hem igen.
Träffade min nuvarande sambo ganska direkt efter hemflytten och sen dess har paniken och andningen varit tillräckligt stabil för att kunna leva ett ganska normalt liv. Visst tackar jag fortfarande nej till vissa restaurangbesök och större tillställningar men det blir bättre och bättre år för år.
Tidigare var/är även långpromenader ett stort ångestmoment, därav den uteblivna träningen de senaste fyra åren..
Det jobbigaste är förstås när man sitter med ett sällskap och känner hur lungorna börjar dra ihop sig och man får kippa efter ett djupt andetag, då vet man att förmodligen hela kvällen är förstörd.
Så ja, nu anser jag mig ändå relativt frisk och har även då sen 85 dagar tillbaka tagit tag i mitt liv och blivit hälsosam. Och så för tre veckor sen fick jag en idé att börja springa!
Startade programmet som heter Couch to 5 k och ja, självklart var det jätteläskigt att inte ha ordentlig kontroll över andningen. Jag fick begränsa mig själv och jogga sakta, sakta för att hitta rätt teknik och nu, bara tre veckor senare känner jag att jag börjar hitta det!
Jag får lite panik ibland under de långa löpintervallerna eftersom det blir så svårt att andas men försöker lugna mig själv med att kroppen borde veta hur den fungerar. Så jag har kommit redan nu till läget då jag vågar lita på kroppen och andningen men jag vet att jag har en sååååhääääär lång resa kvar. Men jag vet att jag har klarar de värsta spärrarna och nu sitter bara resten i huvudet!
På passet igår så köttade jag på med i princip samma intervaller som i lördags. Och gjorde min bästa tid då jag sprang (och gick) 3,82 km på 28:14, alltså 7,25 min/km.. Den längsta intervallen var 8 minuter, ca 1,2 km. Grymt bra!
Men så idag fick jag någon idé om att prova en helvetesrunda..
Det är nämligen ett arrangemang som kallas för Maratonstafetten här i Karlstad nästa vecka som mitt jobb ska vara med på. De tjatar förstås om att jag ska vara med nu när det går så bra för mig men jag känner att jag inte är riktigt där än (vill inte vara med om jag är sämst!).
Det är 18 löprundor á 2,34 km och jag bor granne med skogen där det springs. Så imorse drog jag ut på en runda för att se hur jag låg till. Sprang lite fel vid "mål" så blev 2,12 km.. Och jag sprang HELA vägen utom typ 15 sek i slutet av den värsta uppförsbacken ni kan tänka er, så jävla coolt att jag kunde springa så mycket! Kom ihåg - Det sitter i huvudet!
Landade iallafall på en tid på 14:03, alltså ett tempo på 6,37 min/km! Helt jävla sjukt! Wow!
Men, jag tänker fortfarande inte ställa upp ;-)
Så, det jag vill säga är att låt INGENTING stoppa Dig från Ditt mål och Dina drömmar! Jag tänker bli en löperska och det kommer funka med det enda mantrat man behöver "Det sitter i huvudet".
Kan jag så kan DU!
Kram Seemlan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar