Den senaste tiden har jag fått så många fina komplimanger.. Inte bara för min viktnedgång utan också för min personlighet och viljestyrka. Speciellt överlycklig blev jag igår när jag och en vän på jobbet satt och snackade om kost och hon säger:
"Du måste vara så grymt nöjd med dig själv!"
Jag visste inte vad jag skulle svara, jag hade nog aldrig tänkt tanken att jag är just "nöjd" över mig själv. Jag ger liksom inte mig själv den sortens beröm.
Jag har försökt idag att därför se på mig som någon annan och hur jag skulle se på mig om jag kunde vara objektiv. Då skulle jag vara imponerad och avundsjuk.
"Vilken vilja den där Emelie verkar ha! Att bara kunna bestämma sig så - imponerande!" skulle jag tänka om mig. Men varför tänker jag inte så då? Varför väljer jag att fokusera på att jag borde kunna göra bättre?
Jag vet att man aldrig ska nöja sig förrän man är vid målet men lite snäll måste man väl ändå vara mot sig själv?
Jag funderar på om det kan bero på att jag innerst inne faktiskt vet att jag kan göra liite mer och därför är jag inte nöjd! Kanske jag helt ska strypa socker och all form att onyttigt ett tag framöver? Bara för att liksom visa mig själv hur jäkla duktig jag är! Jag vill känna den stoltheten över mig själv som jag faktiskt är värd.
Och du då? Känner du dig stolt och nöjd över dig själv?
Hmm, maj månad - ska den bli helt sockerfri? Är du på? Utmaning?
Ha en skön lördagskväll!
Kram Seemlan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar