Ett aktivt liv med andra ord.
1 juni 2013 förändrades vårt liv för alltid.
Det började egentligen på fredagen den 31 maj då vi firade min storebrors födelsedag, när vi skulle åka hem efter kalaset frågade min bror om Mackan (min sambo) ville stanna och ta en öl, jag hade jobbat hela dagen och var trött så jag åkte hem själv. Mackan brukar aldrig vara sen hem då han lätt blir trött av festande så det skulle inte vara konstigt om han kom hem vid typ tolv-ett. Han brukar vara duktig på att smyga in så jag räknade med att vi ses morgonen efter. Jag gick och lade mig och somnade.
Mitt i natten vaknar jag av att han håller på och grejar ute i hallen och det låter som han har problem med något, jag går upp och ser att klockan är typ halv fyra. "Oj, vad sent du kom hem?" säger jag och han svarar att han tog sällskap med en kompis som bor på vägen hem till oss. Mackan hade ramlat "lite" på cykeln och hade ont så han orkade inte gå så fort hemberättade han. "Men oj då, gick det bra?" frågar jag. Han visar mig sin axel och frågar hur jag tycker att det ser ut.. Ajajaj, hans nyckelben står som ett spjong uppåt och axeln hänger.. Jag konstaterar snabbt att vi behöver åka till akuten eftersom axeln är ur led men han säger att han vill sova och åka imorgon. Jag insisterar och vi åker iväg direkt.
Väl på akuten konstateras det att det inte är lika enkelt.. Det visar sig vara en total ac-ledsluxation (ac-leden är samlingsnamnet på alla de ledband som håller ihop nyckelbenet och axeln, luxation innebär att den är av och total innebär att hela är av vilket är ganska ovanligt).
Efter det började ett helvete med sjukvård, försäkringskassa och förstås mycket smärta för min sambo. Det har sexan dess varit feldiagnoser, misslyckade operationer och otroligt mycket oro.
Vi har kämpat, anmält, fått rätt, anmält igen, fått rätt igen, ändå är vi fast hos samma läkare som gjorde fel från början.
Vi har gått på knäna ekonomiskt och hela vårt liv har behövt stanna upp, man köper inte hus och skaffar inte barn när den ena partnern är sjukskriven och väntar på op, då är det ju bättre att vänta tills han mår bra igen..
Senaste op var den 2 juni i år och då har det alltså gått två år och en dag sedan olyckan.
Mackan har sen den 1 juni 2013 inte kunnat jobba, springa, leka ordentligt med sina barn, hjälpt till hemma som vanligt eller slappnat av. Ingen av oss har kunnat känna glädje till 110 % och det känns på riktigt som att livet står helt still.
Igår ringde läkaren.. Åh, jag vill knappt skriva vad han sa för då blir det verkligt.
Läkaren berättade igår för Marcus att det finns inget mer han kan göra. Han vill remissera honom till Smärtcentrum för han tror nu att Mackans smärta enbart kommer från smärtan. Herregud. Han kommer aldrig bli bra. Vårt liv kommer aldrig bli som det var. Han kommer aldrig kunna leka med våra framtida barn som en "vanlig" pappa. Han kommer inte kunna älska med mig utan att känna smärta. Han kommer inte att kunna arbeta på sitt vanliga jobb igen. Han kanske aldrig kommer kunna arbeta alls.
Jag ville inte bli ytterligare en sån som klagar på sjukvården, men det är ju tamejfan helt sjukt! De kan bota cancer, laga hjärtan och ge folk nya ben..
Men de kan inte fixa en frisk, ung mans axel?
Obeskrivligt. Ledsamt. Svinjobbigt.
Kram Seemlan
Uppdatering: Jag ser att många rekommenderar Second Opinion så jag vill bara tillägga att vi förra året ansökte och fick en SO beviljad, undersökning samt op gjordes i Uppsala hos specialist, men sen den fortsatta vården återgick till Karlstad. Vi ska ansöka om en ny SO och om ni vill kan jag skriva lite i höst om hur det går.
TACK snälla för era peppande ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar