Dag 200 - Välkomna till min värld!

Hej alla!

Nu öppnar den här bloggen och de ska bli så himla kul att få höra vad ni tycker. Ni kan gå tillbaka och läsa om allt från dag 1 tills idag.

Jag är både spänd och nervös eftersom alla nu kommer kunna läsa om min hälsoresa och det är klart att ordet "vikt" är laddat i mångas ögon. Jag har varit extremt överviktig de senaste åren och för många är det svårt att förstå hur man kan hamna i en sådan situation. Lat, ohälsosam, onyttig, blind, slö, äcklig. Orden för en överviktig person handlar om så mycket mer än vad som står på vågen. Det handlar om hela personens levnadssätt och personlighet.

Men vem är då jag?

Jag har alltid levt ett ganska normalt liv kring träning och mat. Lagomt lat och lagomt mätt.

I alla år har jag tränat och spelat fotboll och handboll och 2007 när jag var 20 år så var jag som mest tränad. Då vägde jag ungefär 71-72 kg till mina 177 cm och när jag ser bilder idag så tycker jag att jag var för smal. Under åren slutade jag med handboll och mycket festande ledde till att kilona smög sig på. Jag var ändå helt nöjd så länge vågen stod på 75-78 kg. Men nånstans runt 2008-2009 slutade jag att väga mig, festerna blev fler, flytt till Oslo och allmänt överskattat singelliv ledde till att när jag flyttade hem igen 2010 så hade jag lagt mig på en matchvikt nånstans kring 81-83 kg. Samma höst träffade jag min älskade Mackan..

Jag har inte tidigare sett mig som en stor godisgris eller ohälsosam på något sätt. Lite chips och dip ibland, en bakfyllepizza då och då, men inte värre än någon annan. Detta förändrades över en natt när jag blev sambo. Allt var så himla mysigt! Vi lagade god mat varje kväll och köpte med godis från jobbet, vi levde verkligen drömmen med fredagsmys varje kväll. Försökte mig ut på någon promenad då och då, men sällan blev de längre än 3 km.

Till slut gav jag upp.

Arbetsbyxorna blev snabbt för trånga och på ett halvår hade jag gått upp tre storlekar. Ni kan läsa mer om detta i tidigare inlägg i den här bloggen, Ni kan förresten läsa om det mesta här :-)

Jag skämdes, mina tjocka lår gjorde hål på byxorna (låren gneds mot varandra så gick hål mellan benen) men ville inte be om nya. Jag ville inte säga vad jag hade för storlek. Idag kan jag säga att jag hade storlek 56 (herr-storlekar). Idag har jag storlek 48, jag har gått ner en halv man känns det som ibland.

Månaderna tuffade på och jag vågade inte väga mig. Hösten 2011 skulle jag besöka barnmorskan för ett nytt ppiller-recept. När jag skulle vägas bad jag henne att inte säga vikten till mig. Jag fick börja äta minipiller för att riskerna med ppiller blev för stora i och med min övervikt. 
Övervikt? Jag?

Ytterligare ett halvår gick och våren 2012 ställde jag mig på vågen för första gången.

Jag fick en chock. Jag grät.

Jag berättade inte för någon. Någonsin.

Jag vägde 113,4 kg.

Helt sjukt. Pinsamt. Ohälsosamt. BMI fetma.

Jag?

Åren gick, jag gjorde några halvdana försök men viljan fanns inte riktigt. Jag mådde ju faktiskt ändå ganska bra. Skämdes inte över mitt utseende. Det har jag aldrig gjort.

Vi skaffade hunden Sune och i samma veva började jag med andra arbetsuppgifter på jobbet (Ica) och tappade några kilon här och där. Förra sommaren gick jag ner till 104-105 kg. Men så kom hösten igen.. Och myset satte återigen fart.

Jag drömde ofta om att få ta fram alla mina fina kläder som jag vuxit ur för längesen. Drömde om att våga åka karusell och bada i bikini igen. Drömde om att det inte ska vara ett projekt att rakan benen. Drömde om att känna mig attraktiv.

Drömde om att känna mig riktigt jäkla snygg.

Men egentligen var det aldrig vikten som var problemet. Som de flesta vet sedan tidigare så tror jag på att allt händer av en anledning.

I vintras mådde jag skit. När allt som någonsin kan gå emot dig gör det och du känner att du knappt kan andas längre. "Alla andra" var så lyckliga medans vi var fast i vårt miserabla liv. Inget var kul, jag såg inte fram emot någonting. Jag försökte förändra livet på många sätt och se ljuspunkter men alltid var det någon som satte käppar i hjulet. Jag behövde hitta någonting som kunde göra mitt liv ljusare igen. Jag behövde få positiv input i livet. Få höra glada kommentarer, positivitet, positivitet, positivitet.

Så kom jag på att jag måste ju kunna göra något som INGEN ANNAN kan påverka. Något som bara jag kan styra över! Jag behövde något att fokusera på för att glömma allt annat för en stund.

Vikten.

Om jag går ner i vikt kommer kanske allt annat lösa sig. Skitsamma om det inte löser sig, då får jag iallafall lägga allt fokus på något annat en stund.

Jag läste på. Om allt. Jag visste redan innan att jag inte skulle kunna gå på någon diet, jag måste kunna leva samtidigt. Och så stod det på Aftonbladet "Man kan äta allt, men inte alltid" - exakt så!

Viktklubb fick det bli. Det gick ytterligare några dagar.

Så en söndagmorgon, jag hade haft en tuff helg och vägde mig på morgonen.

108 kg.

Gick ut på morgonpromenad med Sune. Bestämde mig. Sa högt till mig själv:

- "Nej, nu får det fan vara bra!"

Och så gick jag in, öppnade ett medlemsskap, läste på, lade in recept, planerade, vägde mat, läste på, googlade, läste och läste.

På måndagen började jag. Jag vägde varenda bit jag stoppade i munnen.

Och på den vägen är det.

Här sitter jag idag. 200 dagar och 27,4 kg senare.

Samma tjej.

En annan livsglädje.

Ett helt nytt liv.

Välkomna till mitt liv.

Kram Seemlan

PS. Om vissa inlägg låter konstiga så är det för att vissa har jag använt även i min blogg på Viktklubbs hemsida, hoppas ni har överseende med det :-)